Har bestämt att skapa denna blogg för att få ur mig det jag behöver och för att föra lite typ dagbok hur jag mår. Ni som känner mig vet att jag har Fibromyalgi och Artros i vad jag fått bekräftat i fingrar, tår, axlar och ländrygg. Jag har daglig värk, vissa dagar mycket mer än andra. På sommaren mår jag kanon! Jag som alltid hatat sommaren och värmen mår som allra bäst då. Det är svårt att förklara hur man känner sig för någon som aldrig mått som jag mår. Ständig trötthet/utmattning fast man inte gjort något. Värk som gör att du vissa morgnar inte kan resa dig ur sängen. Att ställa väckaren två timmar innan man ska börja duscha för att tabletterna ska hinna verka. Jag vet att det finns många människor som har det mycket värre än mig och jag lider fruktansvärt med dem.

Jag kan ju berätta lite om mitt liv. Jag är ensamstående med fem barn. Bor utanför en liten ort som heter Sätila i ett hus som jag hyr av en väldigt omtänksam och snälla man. Jag har en pojkvän som bor 1,7 mil från mig. Han har bara ett barn, tack och lov! Här kommer en liten beskrivning av mina barn. Felicia blir sjutton år i December och går Bageri-konditoriutbildning i Borås. Hon är en lugn och snäll tjej som läser bort mesta tiden av sitt liv.  Sebastian är fjorton år och går åttan i Sätila. Han är lugn och har många kompisar. Hans största intresse är ju förstås datorn. Benjamin blir tio i December och går i fyran. Han är den kramgoa typen som trivs bäst med mamma. Emilia blir sju sista november och är en sprudlande tjej som går ettan. Hon är en rikigt liten prinsessa men med sin fars hiskeliga humör! William är min lilla prins. Fem år och så himla go, men även han med sin fars humör. Det är detta som gör att det blir lite jobbigt i längden med de två yngsta tillsammans. Ilskpiggar båda två.

Jag har varit såå fruktansvärt förkyld i två veckor nu och jag vet att det beror på att jag inte varit helt barnfri på åtta veckor. Jag har stödfamiljer varannan helg till mina stora barn för att jag ska hinna återhämta mig efter varje gång de små kommer. Min kropp börjar strejka redan på onsdag-torsdag den veckan jag har de små. När jag då lämnar dem på fredag morgon är jag så slut att jag stupar i säng och är såå lättad att jag lämnat av dem. Det gör ju förstås att jag känner mig hemsk som mamma. Jag har ju all min släkt i jämtland förutom min syster som bor två mil härifrån och min bror som bor 15 mil härifrån och som jag träffar typ en gång per år. Min syster har så himla mycket med sitt så hon kan omöjligtvis hjälpa mig med barnen. Benjamins stödfamilj har alltid någonting som de måste göra eller som gör att de inte kan ta honom. Antingen är det möten eller så är det något annat. Jag MÅSTE få mina helger, annars blir jag sjuk och klappar ihop både psykiskt och fysiskt. Ska försöka få byta stödfamilj, men eftersom hans stödfamilj är min vän med familj är det inte så lätt. Vill ju inte såra henne heller. Men de får faktiskt betalt för att ha honom varannan helg.

Nu måste jag sluta. Huvudvärken börjar öka.

Angelhugs from me to you